Beskrivning
Svenska Mönster för Konstväfnader och Broderier utgavs första gången 1892 och har därefter aldrig återutgivits. Redivivas utgåva är ett faksimiltryck av originalets text och planscher med en modern översättning av texten till engelska.
Författaren Jakob Kulle var en erkänd målare och finns representerad på Nationalmuseum. Främst återgav han motiv ur den svenska allmogens vardagsliv. Allmogekulturen låg honom nämligen varmt om hjärtat. För att dokumentera den utdöende bondekulturen reste han runt i Skåne och utforskade och upptecknade föremål, främst textilier, som han fann i hemmen. Genom sin forskning dokumenterade han ca 1600 gamla mönstermotiv för vävning och broderi, av vilka 200 finns representerade i hans bok.
Kulle tar upp sju olika typer av vävnadssätt: rosengång, munkabälte, krabbasnår, dukagångsnår, rölakan, flossa och upphämta. Till varje vävnadssätt finns en förklaring i texten och exempel på flera olika mönster. Mönstermotiven är användbara för både vävning och broderi.
Kulles bok bör intressera såväl vävare och brodöser som etnologer och kulturhistoriker.
Jakob Kulles
Under 1870-talet industrialiserades Sverige, och i samband därmed blev fabriksproducerade textilier tillgängliga för befolkningen på landsorten. Tidigare hade bondmororna själva vävt tyger till dräkter och sängkläder, bonader och dynor. Detta var naturligtvis tidsödande och de nya moderna fabrikstillverkade tygerna blev snabbt populära. Samtidigt med denna utveckling grodde ett intresse för den gamla, folkliga textilkonsten.
Ett sådant intresse, för historiska stilar och användandet därav i samtidens konstindustrier, var utbrett i hela Europa vid denna tid, en reaktion på industrialiseringen. Det var framförallt inom borgerskapet och konstnärskretsar som detta intresse florerade. Det fanns en vilja att bevara det gamla, men också en ambition till nyskapande inspirerat av det gamla. Detta var en brytningstid, och det fanns ett medvetande om att man trädde in i en ny, modern tid. Här rymdes både optimism inför framtiden och nostalgi gentemot äldre tider och övergivna traditioner.
I detta sammanhang ansågs svensk folklig textilkonst ligga på en mycket hög nivå, vilket noterades av bland andre den för tiden betydelsefulle tyske konsthistorikern Jakob von Falke, vars idéer anses ha haft betydelse för upphovet av Nordiska museet.
Det är mot denna bakgrund som Jakob Kulles livsverk blir betydelsefullt. Jakob Kulle föddes Nils Jakob Ohlsson den 6 juli 1838 i Lund. Han gick i guldsmedslära i Malmö från 1855 och kom till Stockholm 1860 där han var verksam som guldsmed fram till 1867. Från 1864 till 1872 studerade han vid Konstakademin. Kulle målade främst scener ur allmogens vardagsliv och finns representerad vid Nationalmuseum, Malmö museum, Hälsingborgs museum, Kristianstads museum och Kulturhistoriska museet i Lund.
Kulles intresse för allmogekulturen ledde till att han blev en banbrytare inom den textila hemslöjden. Han reste runt i Skåne och studerade de gamla skånska dekorativa vävnadsslagen. Han samlade tusentals mönster som han fann i stugorna på landsbygden. Kulle var under 1880-talet lärare i mönsterritning på Tekniska skolan i Stockholm. Tillsammans med sin svägerska Thora Kulle bildade han också vävskolor i Lund och Stockholm. Kulles insats är betydelsefull kanske framförallt i och med att han förde vidare de skånska bondmorornas kunskaper till Handarbetets Vänner i Stockholm.
Sophie Adlersparre, feminist och redaktör och utgivare av tidskriften Tidskrift för Hemmet, tog 1874 initiativet till bildandet av Föreningen Handarbetets Vänner, som skulle bli betydelsefull för svensk textilkonst under hela 1900-talet. Föreningen etablerade kontakter med väverskor och knypplerskor på landsbygden, samtidigt som man arbetade med formgivning under konstnärligt ledarskap av kvinnor som gått på Konstfack i Stockholm. Genom detta samarbete förbättrades många av de olika teknikerna. Föreningens medarbetare gjorde inventerings resor i Sverige och studieresor utomlands, arrangerade utställningar och föredrag och skrev tidningsartiklar. På detta vis överfördes och applicerades de folkliga textiltraditionerna till borgerskapets hem och stadslivet: mönster som använts för att väva täcken eller dynor anpassades och användes till gardiner och möbelklädsel; spetsar som tidigare hade använts till kragar prydde nu dukar och servetter; mönster som traditionellt vävts i t ex dukagång broderades nu på kuddar och andra prydnadsföremål i borgerskapets hem, osv. Handarbetets Vänner strävade efter att bevara de gamla mönstren och teknikerna, men samtidigt också efter att ge sysselsättning och inkomstmöjligheter åt kvinnor i olika samhällsklasser. Detta arbete har bidragit till att vårt kulturarv har bevarats, men också till nyskapande, inspirationskälla och drivmotor för svensk textilkonst under 1900 talet
Recensioner
Det finns inga recensioner än.